Mitt Liv.

 

Mitt namn är Arvid Mauritz Nordman och mina föräldrar var Petrus Nordman och Brita (Bertha) Trapp som var födda i eller nära Östersund, Jämtland, Sverige. De gifte sig den 23 februari 1907 och började resan till USA nästa dag. De steg i land i Boston, Massachuseets den 8 mars 1907 och reste omedelbart till Mountain Iron , Minnesota där de hade vänner som tidigare hade invandrat. Min farfar Nordman och två av min fars bröder, Andreas och Kristian kom vid ungefär samma tid men farfar återvände till Sverige ganska snart och farbror Kristian följde honom 1912 eller 1913.

Petrus Nordman som var timmerman och sågbyggare, kom hem från sitt arbete på en militäranläggning i Keyport, Washington, till en nyårsfest i dec. 1918 och på morgonen den 4 januari 1919 dog han i dubbel lunginflammation, 31 år gammal. En i statistiken över den stora influensaepedemin. Min mamma gifte sig med Andreas Nordman, som hade mönstrat av från marinkåren 1920, den 15 september 1923. Det var ett konvenansäktenskap eftersom han försörjde sin brors fru och tre barn, men det visade sig bli ett bra äktenskap. Andreas var 51 år gammal när han dog av hjärtfel den 1 dec. 1939.

Jag minns inte mycket av min far, sannolikt därför att han var borta på byggjobb den mesta tiden, delvis beroende på arbetet och delvis därför att han inte kom överens med mammas syster, Christine, som bodde hos oss. Mamma skötte hushållet och ägnade mycket tid åt att ta hand om kreaturen på den lilla farmen på stranden av Salmon Bay som var översvämmad när slussarna vid Hiram Chittendon blev byggda.

Jag föddes den 19 januari 1908 i Mountain Iron, Minnesota vilket ligger i Mesab Iron Range mellan 55 till 75 km nordväst från Duluth. Vi flyttade till Seattle tidigt 1910, och jag återsåg inte Mountain Iron förrän efter att jag blivit pensionerad och Arnold tog mig med på en tre-dagars forskningresa. Vad som gjorde det största intrycket på mig var de enorma gruvhål ur vilka järnmalmen hade utvunnits.

Mitt första minne var när min moster Christine smällde mig i baken därför att jag hade gått över Seattles Eastlake Aveny, från huset där min bror Roy var född, för att bli stående mitt på spårvagnssppåret ända tills den signalerande spårvagnen stannade.

Mitt nästa minne är av att bli buren på min farbror Kristians axlar över järnvägsspåren och under Magnoliabron till en liten stuga på botten av Magnolia Bluff där vi bodde ett tag. Allt jag minns från den platsen var att vakna upp en morgon med tre tum av Elliotviken över hela golvet.

Vi flyttade sen till den nordöstra sidan av Salmon Bays järnvägsstation där vi bodde i ett litet hus inte långt från det som var en del av vår lilla farm. Det var då, när jag var ungefär 4 ½ år, som jag sprang nerför backen, tappade balansen, stötte tån i en klabb som stod lutad mot verandan på baksidan, slog huvudet mot kanten av verandagolvet och vaknade när min pappa bar mig i sina armar på gångvägen vid Skinner och Eddys skeppsvarv för att ta en spårvagn över Ballardbron till en doktor i Ballard. Ärren syns fortfarande.

Det var när vi bodde där som jag blev misshandlad av en gåskarl som grabbade tag i mina strumpskaft och klådde upp mig med vingarna. Han lämnade mig med blåmärken. Det var också här som jag för första gången försökte att svära. Jag hade tittat och lyssnat på arbetarna som byggde en avloppsledning mellan huset och vår ladugård och då min far skulle öppna en låda med äpplen ville jag visa att jag kunde hjälpa till och grymtade: ”son av två hyndor”.

Det var omkring 1913 som min far byggde ett hus vid foten av Thurman Street i det nordvästra hörnet av vår farm, ungefär där Nordmanbacken blev nedschaktad för att det skulle bli lättare att komma till det område där Wharf Restaurant nu ligger. Jag minns att vi pojkar fann många pilspetsar och huvuden från stenyxor mellan husen och den sanka stranden av Salmon Bay där indianerna hade levt i århundraden.

Min bror Albert föddes den 30 december 1913 och han var ett underbart barn med lockigt hår till skuldrorna innan min mamma till slut klippte av det. Det stora snö-ovädret i början av 1916 minns jag särskilt väl, mest därför att jag var det enda barnet som kom till skolan den dagen och på grund av den stora igloo som vi pojkar byggde.

Sent i augusti 1916 flyttade vi till Latouche, Alaska där min far var byggnadsförman på Guggenheims koppargruve- och sågverksprojekt. Vi återvände till Seattle och huset på Thurman Street sent i augusti 1918.

När det gäller barndomsvänner, var ingen förmer än den andre. Jag antar att jag var litet av en enstöring av naturen, och efter min fars död femton dagar innan jag fyllde 11 år, blev mina plikter och mitt ansvar som mannen i huset och det föredöme som jag måste vara för mina yngre bröder så viktiga för mig att jag avstod från mina vänner. Att acceptera ansvaret gjorde mig ingen skada.

Första gången jag såg Emma Mitchell gick hon med Bertha Mayes från Sunset till Moclips, det var sent i december 1926. Jag var i sällskap med Duffy Matsen och hon pratade med honom men tittade inte på mig. På nyårsdansen på Aloha danssalong blev jag presenterad för Emma och Fru Mitchell av Bill Jones, en vän till Mitchells. Efter det blev det många danser.

Vi dansade en medelmåttig charleston, vad jag kan påminna mig, och vi verkade tycka om varandras sällskap vare sig vi dansade, gick på stranden, spelade kort med Emmas pappa, bar skivspelare, konfekt och annan utrustning åt Emmas mamma och hennes mostrar från Emerald Cottage till stranden och tillbaka uppför backen eller sa godnatt vid porten.

Frieriet? Ja, det var sent i december 1929. I september hade jag börjat på högskolan, Pullham i Washington och Emma skulle börja på Western Washington i Bellingham. Det verkade som om vi skulle mista varandras sällskap. Den stora börskraschen var färsk i våra tankar, men trots allt, jag kände att om vi startade på botten så fanns det ingen annan väg att gå än uppåt. Jag tänkte att hon kanske skulle vara villig att ta en chans och jag bestämde mig för att fråga Hon låg på en schäslong och jag satt på golvet och vi viskade för att inte störa hennes mamma som sov i ett sovrum med en kretonggardin över dörröppningen, ungefär sex fot bort, och jag sa: ”Emma, vill du gifta dig med mig?” Hon sa: ”Ja” innan jag hann räkna upp några av de fallgropar som vi skulle kunna råka ut för.

Hon talade senare om för mig att så snart jag hade lämnat huset, hade hon väckt sin mamma och talat om det och sen gråtit. Jag tänkte sen att hon fortfarande kunde ändra sig. Vi sa ingenting om våra planer till Emmas far, John Henry Mitchell, för att han inte, enligt hennes mamma, skulle jaga mig med sin ”femskjutare”, som hon kallade det.

Den 15 augusti övertalade Emma och hennes mamma Mr Mitchell att låna ut bilen, för att som de sa, ta min mamma och mig ut och handla, men vi körde till Shelton istället. Vi åkte raka vägen till domstolen där vi fick en äktenskapslicens. På den tiden fanns det inga bestämmelser som blodtester eller liknande som tredagars betänketid, så omkring 10,30 fick vi tag på en kyrkoherde Dark, som vigde oss i matsalen i hemmet intill kyrkan med våra mammor som vittnen.

Två saker minns jag särskilt från ceremonin, hur världsligt det nu kan vara.

För det första, att kyrkoherde Dark hade en skjorta utan stärkkrage och när han pratade så guppade hans mässingskragknapp upp och ner, för det andra, att det runda matsalsbordet var så belamrat med böcker, kläder och papper att de måste maka sakerna åt sidan för att få en plats där vi kunde skriva under papperna. Emma verkar mest minnas min nervositet och den middag vi åt på Acme Restaurant i Aberdeen på hemvägen.

Vårt första egna hushåll hade vi i en tvårumslägenhet i Pullman, Whasington tidigt i januari 1931 där vi delade badrum med en bergsbofamilj som hette McCan. Entrén till badrummet var upplyst med en röd lampa, vilket roade våra studiekamrater. Efter några veckor i ett lånat hus i Seattle februari 1931, fick jag arbete på Moclips sågverk av Paul Smith och flyttade in i Mitchells sommarhus på Sunset där vi bodde till slutet av juni 1940. Vi byggde om Emerald Cottage många gånger ända tills 1938 då vi byggde ett större hus runt det gamla och vi hade mycket roligt när vi gjorde det som var vår sak - att överleva.

Det här var under den stora depressionens dagar, och vi och alla våra vänner satt alla i samma båt, inte mycket pengar, men tillräckligt med potatis och musslor som vi bar från det ena huset till det andra när vi spelade kort och pratade. Vi bar våra barn med oss och det var inte ovanligt med sex eller åtta bebisar sovande ovanpå en säng. Vi hade roligt vad vi än gjorde. Och det har vi fortfarande.

Vi hade många bekanta som vi betraktade som vänner men det var bara Stanley och Genevieve Newlun som var vad jag kallar nära vänner. Det faktum att jag var förman och fick ansvar för driften gjorde ingen skillnad i deras hållning till oss. I slutet av 40-talet arbetade Stanley ofta på Beavers sågverk medan Moclips stod stilla och han åt ofta lunch på kontoret och pratade med mig. När fackföreningen uttryckte sitt missnöje med det så talade han om för dem att han hade ätit lunch med mig innan jag blev chef och han såg ingen anledning att sluta med det.

Alla böcker når sitt slut och för Petrus Nordman blev det på Lakeviews kyrkogård i Seattle, Whasington, alldeles norr om Volunter Park. Brita och Andreas Nordman är begravda i Sunset Memorial Park i Hognian, Washington. Syker och de äldre Mitchells ligger i familjegraven i Philadelphia. Emmas mamma, Emma Mitchell, Alice Hammond (Emmas syster), Virgina Jean Hammond, Harry Hammond och farfar Hammond finns på Tacoma kyrkogård.

I South Tacoma. John Henry Mitchell och William Mitchell delar ett gravvalv i mausoleet intill Tacoma kyrkogård. Mable och Jo O´Hara är begravda på Fern Hill kyrkogård i Aberdeen, Washington.

För Emmas och min del, det önskar vi båda, att det inte blir någon begravning för någon av oss och att våra kvarlevor blir kremerade, förseglade i urnor och jordade i Emmas mammas, Emma Mitchell, grav på Tacome kyrkogård.